Jag ska väl inte behöva bära allt?! Och nej, då menar jag inte matkassar eller skolböcker eller dylikt.
Allt man inte kan få lite hjälp med det, för ibland blir det faktiskt ganska tungt.......

Jag är så jävla less på att känna mig så. Känns som att det händer på mer än ett område i mitt liv just nu.

Ett enkelt exempel är ju dansen, där danspartnern "dumpar" en för att börja tävla med sin flickvän (som förresten var min dubbelbuggspartner tillsammans med Tjove), för att dom ska flytta till Övik efter jul. Men ojdå, då visar det sig att det ska dom inte alls det, och nu märks det på båda två att de försöker vara extra snälla mot mig, på grund av dåligt samvete! Jag blir så förbannat less på såna fjanterier!! Sluta fjäska för mig vetja! Då kanske jag får tillbaka lite respekt.

Som sagt finns det ju då även andra områden i livet just nu där jag känner mig som tredje hjulet, och det känns också jobbigt, att det är överallt.....
Och ett av områdena känns extra plågsamt...

Gick bra på skolan idag i alla fall. Skönt det.

Och så skulle man nog vara innebandysupporter ikväll ja.... Just det...
Då får jag ju i alla fall sitta själv, och det är då mycket bättre att vara det ENDA hjulet, istället för det tredje...
Så känns det nu i alla fall.....

Usch vad jag hatar det här..

Vissa dagar känns det hur bra som helst, och vissa dagar är det jättejobbigt, och jag förstår inte längre varför. Det kändes som att allting var uppklarat, som att allt var ur världen... Varför kunde det inte vara så enkelt?

Och det som stör mig mest är att det bara är små skitsaker som gör mig ledsen, saker som inte ens har någon betydelse! Jag vet ju att dom inte har det!

Förstår bara inte varför jag inte kan släppa det och gå vidare.

Rolig helg på det stora hela i alla fall. Jätteroligt att få träffa mamma och mormor och alla goa danskompisar som man numer inte ser så ofta (varför ska man till exempel flytta ner till Stockholm?! Kom hem sa jag!).
Jag har verkligen försökt att inte tänka så mycket i helgen, men det har legat i bakhuvudet och grott i alla fall verkar det som. Det stack till i hjärtat lite då och då, och det gör det även idag, fast jag inte trodde att jag kände så längre..
Jag blir bara förvirrad....

Har handledarträff kl 13.00, och har gjort bort det jag ska ha gjort till den, så nu blir det lite såsande fram tills det är dags att duscha och bege sig.

Slapp kväll? Skulle tro det ja....

Går ju riktigt bra det här.

Somnade ca 05.50 och vaknade när väckaren ringde 09.30.
Försökte somna om när jag hade startat första maskinerna men förgäves, så nu är det mer friidrott som gäller.

Dans ikväll. Hur ska det gå....?

Okej. Klockan är nu 05.06.
Robert Kronberg har sprungit sitt försök på 110 meter häck, och kvalificerade sig på placering (han kom trea i heatet).
Spjutkvalet går vidare. Inne på andra kvalgruppen nu, och jag har tvättstuga om 4 timmar och 54 minuter.

Jag har precis gjort klart fotoalbumet. Blir jättefint när man föper album med svarta sidor och tejpar/limmar in bilderna och sen skriver med silverpenna under. =)

05.08. Jaha.. Vad ska man göra nu då? Börjar bli lite tung i huvudet, men på något konstigt sätt känns huvet ändå lite lättare nu när jag har skrivit ner alla tankar på papper. Det surrar inte runt lika mycket.

Man kanske ska ta tvätt-tiden som är kl 07.00 istället...? Fast i och för sig så har jag ju nu redan sett den friidrott som visas i repris klockan 10.00...

Jag är förresten väldigt glad att Jakob Hård sa: "Och dom trycker på bakifrån" under DAMERNAS 1500 meterskval, och inte under herrarnas... Kanske bara är jag som är trött och det där inte alls var så roligt som jag tyckte att det var.

05.12. Kanske ska lägga ikull mig en stund på soffan och se om jag kan få en liten blund innan det är dags att sortera tvätt....

Så blir det.

Många tankar virvlar just nu omkring i huvudet.
Kan inte sova, måste skriva ner allt som rör sig innanför skallbenet.
Men hur skriver jag ner det? Hur ska jag formulera mig för att jag sedan ska förstå hur jag kände, och för att kunna ta upp tråden och fundera vidare senare?

Tack i alla fall (du vet vem du är om du läser det här). Det är inte bara jobbiga tankar längre. En stor börda har lyfts från mina axlar och det är lite lättare att andas. Nog för att det är en liten bit kvar, men vägen känns så mycket rakare och tydligare nu. *kram*
Det betydde/betyder jättemycket för mig.

Fortfarande finns några enstaka frågetecken som jag måste räta ut på egen hand, men nu har jag styrkan och modet att göra det med huvudet högt.

Svårt att sova själv. Tomt i sängen. Knäpptyst i lägenheten. Rusningstrafik i hjärnan. Kallt även med täcke.

Tänker på hur lycklig lottad jag är. Jag har en underbar familj, en underbar pojkvän, kärlek i mitt liv. Förhoppningsvis också en grund till något som kan bli en fin vänskap.
Men då kommer osäkerheten som ett brev på posten. Är jag för påträngande, klagar jag för mycket, är jag så jobbig som jag ibland kan känna mig?

Nu börjar direktsändningarna från friidrotts-VM. Tvättstuga kl 10.00. På nått sätt måste man väl fördriva tiden.
Men egentligen vill jag bara sova. Sova sova sova, tills han kommer hem igen imorgon eftermiddag.
Tiden går fort när man sover, men kan man inte sova så får man hitta på andra lösningar.
Damernas försök på 1500 meter.
Damernas spjutkval.
Herrarnas längdhoppskval.
Damernas försök på 200 meter.
Och Robert Kronberg i försök på 110 meter häck.

Än en gång tisdag..
Fredrik har åkt till Korssjön för att röja lite skog och meka med fyrhjulingen, så här sitter jag nu hemma själv och rullar tummarna.

Fick besök av lillebror igår från Kiruna, han är på väg hem till Sollefteå till älgjakten och stannade då till i Umeå på väg hem för att titta på en bil (som han sedan köpte) och för att hälsa på storasyster.
Han sov över tills idag och åkte hem för en stund sedan.

Har inte den blekaste aning vad jag ska hitta på just nu. Det är ju bara friidrott mitt på dan, så det kan man ju inte underhålla sig med nu heller.
Ont i huvudet har jag oxå.. Usch usch.

Var ner en sväng på stan idag och inhandlade lite nödvändigheter inför skolstarten på måndag. (Vet inte om jag är riktigt peppad på den, men man kan ju som inte göra nått åt det. :P)
Kollegieblock, post-itlappar, genomskinligt inläggningspapper till nya boken och tejp, som jag behöver för att fixa klart i fotoalbumet. Det kanske man kan roa sig med en liten stund...

Nej, en till Ibumetin och lite dator, sen blir det nog tv-tittande och slappande tills man somnar. Brukar bli så.. :P

Har precis sett Oprah (och det är ingenting jag skäms över, hon är en enorm inspirationskälla för en massa människor), där de tog upp nånting som kallades för The Secret, ett sorts sätt att leva.
"What you focus on expands." Det som fascinerade mig, då jag inte är troende i kristen benämning, var att det är vetenskapligt upplagt. Det är som man alltid fått lära sig på fysiken: allt är energi!
Det har jag aldrig tänk på förut! JAG är energi! Man tänker att man består av miljoner celler, men om man analyserar vidare, och funderar över: vad består celler av då? En massa ämnen uppbyggda av molekyler, joner sammankopplade via jonbindningar/kovalenta bindningar, och vad är en kemisk bindning?

ENERGI!


Så otroligt fascinerande! VI är energi, alla våra känslor och tankar som vi skickar ut i universum är energi.
Och om man då återgår till uttrycket What you focus on expands blir det ju ganska tydligt att om jag fokuserar på t ex min övervikt, så kommer jag att attrahera med av samma sorts energi, vilket i sin tur gör att jag kommer bli större, istället för att göra nånting åt det och fokusera på "hur skulle jag vilja se ut?" och vara tacksam för den kropp man har, för att den fungerar som den ska, och älska varje gram och varje centimeter av den!
Om man då istället sätter upp mål för de fem grundstommarna som bygger upp det hälsosamma välmåendet:

1. Ekonomi
2. Relationer
3. Intellekt
4. Fysiskt
5. Andligt

... skriver ned dem och påminner sig själv om dem varje dag, samtidigt som man är tacksam för det man har, så kommer man att göra val i livet som leder mot de önskade målen!
Exempelvis: om jag är tacksam för den kropp jag har och trivs med den jag är, och visualiserar som mål att jag vore 5 kg lättare, är risken för det första mycket mindre att jag tröstäter den där chokladkakan och chansen mycket större att jag tar en skön promenad i det underbara vårvädret istället!

Man måste vara tacksam för det man har innan man kan ta emot något nytt.

Även om man kanske är jättedeprimerad pga olika anledningar.
Ett exempel från mitt eget liv:
Min morfar (den viktigaste personen imitt liv) gick bort i för exakt 6 månader sedan idag (25 oktober 2006) och jag har varit så arg på honom, för att han lämnade mig. Men nu har jag insett att jag måste släppa taget. Det är okej att sörja, men jag måste fortsätta leva mitt liv. Jag måste förlåta honom och tacka honom för erfarenheten som jag har fått av detta och som han har gett mig.

Man skapar själv det liv man lever. Lyckan, hoppet och kärleken finns inom oss, det är upp till oss om vi vill släcka lågan, eller hålla den levande.



Mina underbara morföräldrar, sista midsommaren med morfar (sommaren -06)

Äntligen!!
Ikväll får man äntligen åka iväg och dansa igen! Det var ett tag sen man var ut nu och svängde sina lurviga. Men med detta skojiga så kommer ju den mindre roliga ångesten: Va f*n gör jag med håret, och vilka kläder ska jag ha?!
Några som känner igen sig? Antog det....
Och ännu värre, när man då har spenderat x antal minuter framför spegel och tillslut valt en outfit: lik förbannat springer man in igen när man precis är på väg att åka och byter om till typ helsvart och tråkigt... Vad är det då egentligen för mening?

Men jävligt skoj ska det bli! :D Tjohooo! *glädjesprång*

Loves three words... Jag tror alla förstår vilka jag pratar om...

När är det dags? Dum fråga kanske.. Det är väl olika för alla, vissa säger det efter en dag, andra efter en vecka, och för andra kanske det dröjer upp till ett år.

För mig är de tre orden så fruktansvärt laddade. Jag är rädd för att yttra dem till en annan människa, då det känns som att jag i och med användandet av de orden blottar mig totalt. Jag blir totalt sårbar.

Men efter ett halvår så kanske det är dags...? Speciellt om man verkligen känner så. Då är det väl bara att säga det.... Eller?
Jag får inte dom orden över mina läppar.

Man hamnar i en situation av total närhet och intimitet och man känner det med kropp och själ, och man tänker, att nu om någon gång är väl den perfekta stunden att säga...... Ja, ni vet... Man tar mod till sig...... Och sen får man tunghäfta.
Hjälp mig någon! Som sagt, jag gör det med kropp och själ, men varför kan jag inte säga det till honom?
På något sätt är jag rädd att skrämma bort honom, men det konstiga är att i vissa situationer så känns det som om han tänker samma sak, att han inte vågar säga det. Men det är klart.... Ingen vill väl vara först --> total sårbarhet.

Snälla, om någon därute har något tips eller några lugnande ord....... Jag behöver er hjälp...

Vissa dagar är det som att ett ljus går upp för en om ens livssituation eller annat..

Jag har insett nu att jag kan inte leva kvar i det förflutna och ta alla andras sorger på mina axlar när jag ändå inte kan göra bördan lättare för dom..

Så nu har jag gjort ett val.
Det här är den första dagen på resten av mitt liv.
Välkommen att följa med mig på resan!