Jaha. Då var det snart dags att bli sågad vid fotknölarna igen.
Har möte med min handledare om 20 minuter. Sist han kommenterade uppsatsen ville jag bara börja grina. Var det INGENTING som var bra med det jag hade skrivit? 20 sidor skit?
Jag frågade honom lite försynt den frågan innan vi skildes åt, och fick då kommentaren: "Nej inte alls! Det var nog bland de bästa första utkast jag har fått från någon jag har handlett."

WHAT???

En aning förvirrande för mig blev det....

Men men, den här gången är jag i alla fall beredd på massakern.... Får åka hem direkt sen och bolla ihop mig och gråta en skvätt.
Det är det enda jag har velat göra de sista veckorna. Sova och gråta.
Jag är helt slut psykiskt. Sönderstressad in till märgen. Alla känslor och nerver på skjortärmen just nu.
Hur kommer det sig att det blir tyngre och tyngre ju mer man ser mållinjen närma sig? Är det för att man vet att snart är det över, och då kan inte tiden gå fort nog?

Jag är inget orakel.