Det är ganska skrämmande egentligen va lite man vet om dom som man känner väl. Jag menar, det kan inte finnas många, som kan säga att dom vet precis ALLT om en annan person, för det är nog i princip omöjligt...
Och det är det jag menar när jag säger att det är skrämmande, man är bara en liten yttepytte del av den personens liv, även om den personen också tycker att du vet allt om den.
Nu kanske det här blev lite onödigt tillkrånglat, men det var det bästa jag kunde åstadkomma med ord. :P

Tänkte ni skulle få lära er en liten sak om mig idag. Inte en sak som jag är stolt över direkt, utan snarare en ganska pinsam pusselbit i mitt liv, för är det inte så, att ens fobier är ganska privata och känslig mark?

Jag är absolut livrädd för harskrankar/skrankelmyggor/jättemyggor eller vad ni nu kallar dom. Absolut livrädd.

Mer än absolut livrädd är jag för grodor. Ja, jag vet. Skitlöjligt. Men dom är sååå äckliga! OCH oberäkneliga. Dom kan ju faktiskt hoppa på en när som helst. En av min sambos favorithistorier handlar faktiskt om ett möte mellan mig och en groda, då jag lovar att jag slog svenskt rekord i längdhopp (ta dig i brasan Erika Johansson!). Anyway, moving on.

Mer än mer än absolut livrädd är jag för maskar... Äckliga, långa, rosa/oranga/bruna daggmaskar. Det är nog det absolut värsta jag vet.
Nu alla ni som läser det här som bor i eller i närheten av Umeå, kanske ni förstår vart jag är på väg med det här....

Det hade regnat i natt.................. Behöver jag ens säga något mer?!

Glad i hågen imorse över att vara på väg till skolan så tidigt, hoppade jag i pjucksen, drog på mig jackan, tog min snyggaste cykelkorg och slängde upp dörren för att hälsa dagen välkommen.

Det tog tvärstopp i dörren.

Överallt på asfalten låg dom. Platta, vattniga, utsträckta, äckliga... Dessa jävla maskar!!
Jag frös som till is, sprang in igen och ringde till F (som jobbat idag) och skrek ut min panikångest. Inte kunde jag cykla till skolan idag! Fatta hur många maskar jag skulle köra över! Så jääävla äckligt! Ångesten bankade i bröstet, hur skulle jag nu ta mig till skolan?!
Och nu snackar vi inte att jag bara tycker att det är skitäckligt, utan vi snackar riktig ångest - svettningar, hyperventilering, skakningar, illamående - ja, you name it.
Detta tyckte förstås min kära sambo var årets humor, och började tokskratta.
När han hämtat andan gav han mig dock lite support och sa att jag kunde väl ta bussen då. Då blev det ju definitiv mindre direktkontakt mellan mig/cykeln och asfalten.
Det tyckte jag var en briljant idé, även fast det innebar att jag ju ändå var tvungen att ta mig till busshållplatsen. Men så fick det bli. Och jag överlevde.

Så nu ni, man kanske inte vet så mycket om varandra som man tror, för jag skulle bra gärna vilja veta, hur många som visste det där om mig! ;)