Varför har man det draget i sig, att man söker bekräftelse av andra? Okej, alla har väl inte det behovet, men jag kan ärligt säga att jag har det, i perioder i alla fall. Att man vill ha bekräftelse på att man är uppskattad och omtyckt. Av familjen, sambon, vänner. Att nån tycker att man betyder nånting alldeles speciellt.

Jag tror att hela samhället (ja, varför inte hela världen - med risk för att låta som Miss Universe) skulle bli en bättre plats/miljö om vi faktiskt sa till varandra oftare att vi tycker om varandra och berätta för dom som betyder mycket för oss att dom gör det. Alla behöver lite kärlek och lite självkänsloboost. Man måste uppskatta varandra, och att säga det är viktigt.
Precis som att man aldrig ska somna osams.
Man vet inte när det är sista gången man har möjlighet att säga det....
Lite filosofi såhär på tisdagskvällen, när man egentligen borde sitta nergrävd i skolböckerna.
Men det är värt att ägna en tanke åt, elle hur?