... Alla vet att den inte alls behöver bero på en fysisk skada, men att även om den har annat ursprung så gör det ont i kroppen. Ångesten, sorgen och maktlösheten.

Hur kan det bli så fel, bara av att man bryr sig?
Det gör ont, i kropp och själ.
Samma bild visas om och om igen för mitt inre öga. En dörr. Låst. Den vackraste låt jag någonsin hört ringer i mina öron.
Enorm rädsla. Maktlöshet. Ilska. Tårar. Sedan bara förtvivlan.

Även som en enda liten människa på denna stora jord kan man göra skillnad. Man kan hjälpa en medmänniska.
Men vad gör man om ingen tar den hand man sträcker ut? Ska man då bara vända sig om och gå? Eller ska man sträcka sig ännu lite längre ut, även om det känns som om man håller på att trilla över kanten?

Tjock tystnad..... Men i mina öron sjunger någon. Lugnt. Vackert.
Det ilar ner längs ryggraden.
Och sen denna enorma klump i min mellangärde, med sin tvilling i mitt svalg.