Så kastades man för en millisekund tillbaka 3 år i livet. Kändes lite konstig, men samtidigt "bekvämt" eller familiar (engelska uttryck är oftast så mycket bättre).
Det kändes tryggt, och inte alls pinsamt eller akward (med reservation för stavfel.. :P)
Mysigt var det i alla fall.
Tankarna skenar iväg nu så här i efterhand när man har kommit hem och slagit sig ner i soffan. Ensam hemma.
Jag lämnade nog en del av mig själv, tre år av mitt liv. Ingenting jag vill göra ogjort eller kasta bort.
Bara vårda. Minnas... Men samtidigt vara oerhört lycklig över hur mitt liv ser ut idag. Jag älskar och jag är älskad.
Är inte det meningen med livet så vet jag inte vad som egentligen är meningen med livet.
Hopp. Kärlek. Vänskap. Tillit.
That's all we need.