Nu är det faan allvar.
Sista kursen är påbörjad. Och det känns sååå spännande. Men samtidigt sorgligt. Faan va jag kommer sakna att vara student. Tycker det är kul att läsa och skriva fina anteckningar och organisera pärmar och block och...... Ja jag vet, jag är inte normal, men det tackar jag för. :)

Känns så roligt att få börja skriva. Speciellt när man får skriva om någonting som man verkligen tycker är intressant. Kursen började idag, och imorrn ska jag träffa min handledare för första gången. Hoppas att det kommer fungera bra... Förhoppningen är väl att vi ska jobba fram någon form av frågeställning i morgon så jag kan börja leta relevanta och mer specifika artiklar. Har suttit och sökt bakgrundinformation och review-artiklar hela dagen. Läst på lite så man är lite förberedd tills imorgon så jag kan komma med lite mer konkreta idéer och frågor.
Känns så spännandeeeeeee! :D

Hörde lite tråkiga nyheter idag också tyvärr....
Tänker på dig gumman. Puss och kram. Love love.

Usch va ledsen man kan bli av en sån enkel sak.
Nu tänker jag inte ens anstränga mig för att vara fin i munnen.

Här har jag ansträngt mig som faan. Surfat, läst, ringt, besökt, frågat. Tillslut hittade jag en liten ljusglimt, som kanske inte är den bästa lösningen, eller den absolut billigaste, men helt överkomligt enligt mig och DEFINITIVT ett alternativ.
Jätteglad och exalterad - för att tre minuter senare känna sig helt nedklubbad. VARFÖR?!
Varför kunde jag inte ha fått sväva runt med min ballong en stund till, och känt att "det kommer ordna sig det här"?
Jag behövde den känslan just nu, för just nu är allting ett stort jävla kaos i mitt huvud. Så mycket att göra och komma ihåg. Jag halvspringer hela tiden även fast jag inte behöver, därför att hjärnan går på högvarv och jag är så jävla stressad över allt. Känner till och med igen tecknen på en kommande magkatarr som kommer komma som ett brev på posten om jag inte lugnar ner mig. Varför kunde jag då inte fått sväva med min ballong för den biten då i alla fall? Känna att jag kunde skjuta bak den lite längre i skallen, så den inte hela tiden bankar mig på insidan av pannbenet så jag inte får någon ro alls.

Och tänk om man hade kunnat få ett uppmuntrande ord, över att man engagerar sig som man gör, för att man försöker fixa så att det blir som vi vill i sommar. Bara ett....

Jag blir bara ledsen.

Föroppningsvis kan jag skjuta undan det en liten stund i alla fall, och ta tag i dagens sysslor så att inte ännu mer staplas på hög. Inte för att jag skjuter upp saker, utan för att dygnet inte har tillräckligt många timmar just nu.