Så jag!
Satt och surfade runt lite och hittade denna sida. SÅ JAG! Organisationsfreaket nummer 1!
Gud va kul det skulle vara att ha en sån! Enda jag inte tyckte om riktigt var insidan. Jag vill gärna ha dagarna "åt andra hållet" eller var man ska säga. Som rader och inte kolumner. Men jag är nästan beredd att ge vika i alla fall. :)
Gud va kul det skulle vara att ha en sån! Enda jag inte tyckte om riktigt var insidan. Jag vill gärna ha dagarna "åt andra hållet" eller var man ska säga. Som rader och inte kolumner. Men jag är nästan beredd att ge vika i alla fall. :)
En förlorad vänskap..
Det finns vissa saker i ens förflutna som man inte är stolt över, men man kan inte göra dom ogjorda.
Visst önskar jag att jag hade agerat annorlunda, men om sanningen ska fram så vet jag inte om jag skulle ha gjort på något annat sätt, om jag skulle få göra om alltihop....
1½ år har gått, och det känns nästan som om det var igår. Det hade ju inte behövt sluta så som det gjorde.. Eller?
Det finns vissa oskrivna regler när det gäller sånt där, och vi bröt mot dom båda två. Jag blev sårad, han blev sårad. Och jag sörjer..... Jag sörjer en underbar vänskap som ofrånkomligen gick i stöpet den där dagen. Jag tappade en vän, som hade kommit att betyda oerhört mycket för mig, på ganska kort tid... Och jag tror att det gällde honom också. Det känns så synd, att vi kastade bort något så bra...
Är det för sent att börja nysta upp trådarna igen? Är det för sent att höra av sig och fråga hur han har det? Han fattas mig, även om jag lever ett helt annat liv nu, mot för vad jag gjorde för 18 månader sedan. Men betyder det egentligen någonting? Jag är ju fortfarande samma människa inuti, om än några erfarenheter rikare...
Tiden har bara flugit förbi sedan dess, och det är väl först senaste halvåret som jag har börjat tänka mer och mer på vad som gick snett, och på honom. Men har han ägnat mig den minsta lilla tanke? Kanske, kanske inte...
I början ville jag inte veta av honom. Jag ville gå vidare med mitt liv, och må bra. Men tankarna har kommit smygande mer och mer på sistonde. Jag saknar min vän...
Hur lagar man ett trasat förtroende, ett trasat förhållande? Går det att plocka ihop spillrorna igen, eller ska man sörja att det blev som det blev, och leva med det, men inte försöka laga det?
Jag är fortfarande arg, kanske fortfarande lite sårad, men samtidigt så vill jag inget hellre än att vi ska få tillbaka det vi hade. Jag är förvirrad. Ena stunden vill jag och andra vill jag inte. Men vill-stunderna blir fler och fler...
Jag känner mig inte riktigt hel. En liten bit saknas.. Och det måste bero på honom, för mitt liv är bra.
Jag har världens underbaraste pojkvän, som jag älskar mer än allt på denna jord. Jag skaffar mig en utbildning. Jag har intressen och underbara vänner.... Men en saknas...
Hjärtat värker.......Vad ska jag göra?
Visst önskar jag att jag hade agerat annorlunda, men om sanningen ska fram så vet jag inte om jag skulle ha gjort på något annat sätt, om jag skulle få göra om alltihop....
1½ år har gått, och det känns nästan som om det var igår. Det hade ju inte behövt sluta så som det gjorde.. Eller?
Det finns vissa oskrivna regler när det gäller sånt där, och vi bröt mot dom båda två. Jag blev sårad, han blev sårad. Och jag sörjer..... Jag sörjer en underbar vänskap som ofrånkomligen gick i stöpet den där dagen. Jag tappade en vän, som hade kommit att betyda oerhört mycket för mig, på ganska kort tid... Och jag tror att det gällde honom också. Det känns så synd, att vi kastade bort något så bra...
Är det för sent att börja nysta upp trådarna igen? Är det för sent att höra av sig och fråga hur han har det? Han fattas mig, även om jag lever ett helt annat liv nu, mot för vad jag gjorde för 18 månader sedan. Men betyder det egentligen någonting? Jag är ju fortfarande samma människa inuti, om än några erfarenheter rikare...
Tiden har bara flugit förbi sedan dess, och det är väl först senaste halvåret som jag har börjat tänka mer och mer på vad som gick snett, och på honom. Men har han ägnat mig den minsta lilla tanke? Kanske, kanske inte...
I början ville jag inte veta av honom. Jag ville gå vidare med mitt liv, och må bra. Men tankarna har kommit smygande mer och mer på sistonde. Jag saknar min vän...
Hur lagar man ett trasat förtroende, ett trasat förhållande? Går det att plocka ihop spillrorna igen, eller ska man sörja att det blev som det blev, och leva med det, men inte försöka laga det?
Jag är fortfarande arg, kanske fortfarande lite sårad, men samtidigt så vill jag inget hellre än att vi ska få tillbaka det vi hade. Jag är förvirrad. Ena stunden vill jag och andra vill jag inte. Men vill-stunderna blir fler och fler...
Jag känner mig inte riktigt hel. En liten bit saknas.. Och det måste bero på honom, för mitt liv är bra.
Jag har världens underbaraste pojkvän, som jag älskar mer än allt på denna jord. Jag skaffar mig en utbildning. Jag har intressen och underbara vänner.... Men en saknas...
Hjärtat värker.......Vad ska jag göra?
