Har precis sett Oprah (och det är ingenting jag skäms över, hon är en enorm inspirationskälla för en massa människor), där de tog upp nånting som kallades för The Secret, ett sorts sätt att leva.
"What you focus on expands." Det som fascinerade mig, då jag inte är troende i kristen benämning, var att det är vetenskapligt upplagt. Det är som man alltid fått lära sig på fysiken: allt är energi!
Det har jag aldrig tänk på förut! JAG är energi! Man tänker att man består av miljoner celler, men om man analyserar vidare, och funderar över: vad består celler av då? En massa ämnen uppbyggda av molekyler, joner sammankopplade via jonbindningar/kovalenta bindningar, och vad är en kemisk bindning?

ENERGI!


Så otroligt fascinerande! VI är energi, alla våra känslor och tankar som vi skickar ut i universum är energi.
Och om man då återgår till uttrycket What you focus on expands blir det ju ganska tydligt att om jag fokuserar på t ex min övervikt, så kommer jag att attrahera med av samma sorts energi, vilket i sin tur gör att jag kommer bli större, istället för att göra nånting åt det och fokusera på "hur skulle jag vilja se ut?" och vara tacksam för den kropp man har, för att den fungerar som den ska, och älska varje gram och varje centimeter av den!
Om man då istället sätter upp mål för de fem grundstommarna som bygger upp det hälsosamma välmåendet:

1. Ekonomi
2. Relationer
3. Intellekt
4. Fysiskt
5. Andligt

... skriver ned dem och påminner sig själv om dem varje dag, samtidigt som man är tacksam för det man har, så kommer man att göra val i livet som leder mot de önskade målen!
Exempelvis: om jag är tacksam för den kropp jag har och trivs med den jag är, och visualiserar som mål att jag vore 5 kg lättare, är risken för det första mycket mindre att jag tröstäter den där chokladkakan och chansen mycket större att jag tar en skön promenad i det underbara vårvädret istället!

Man måste vara tacksam för det man har innan man kan ta emot något nytt.

Även om man kanske är jättedeprimerad pga olika anledningar.
Ett exempel från mitt eget liv:
Min morfar (den viktigaste personen imitt liv) gick bort i för exakt 6 månader sedan idag (25 oktober 2006) och jag har varit så arg på honom, för att han lämnade mig. Men nu har jag insett att jag måste släppa taget. Det är okej att sörja, men jag måste fortsätta leva mitt liv. Jag måste förlåta honom och tacka honom för erfarenheten som jag har fått av detta och som han har gett mig.

Man skapar själv det liv man lever. Lyckan, hoppet och kärleken finns inom oss, det är upp till oss om vi vill släcka lågan, eller hålla den levande.



Mina underbara morföräldrar, sista midsommaren med morfar (sommaren -06)

Äntligen!!
Ikväll får man äntligen åka iväg och dansa igen! Det var ett tag sen man var ut nu och svängde sina lurviga. Men med detta skojiga så kommer ju den mindre roliga ångesten: Va f*n gör jag med håret, och vilka kläder ska jag ha?!
Några som känner igen sig? Antog det....
Och ännu värre, när man då har spenderat x antal minuter framför spegel och tillslut valt en outfit: lik förbannat springer man in igen när man precis är på väg att åka och byter om till typ helsvart och tråkigt... Vad är det då egentligen för mening?

Men jävligt skoj ska det bli! :D Tjohooo! *glädjesprång*

Loves three words... Jag tror alla förstår vilka jag pratar om...

När är det dags? Dum fråga kanske.. Det är väl olika för alla, vissa säger det efter en dag, andra efter en vecka, och för andra kanske det dröjer upp till ett år.

För mig är de tre orden så fruktansvärt laddade. Jag är rädd för att yttra dem till en annan människa, då det känns som att jag i och med användandet av de orden blottar mig totalt. Jag blir totalt sårbar.

Men efter ett halvår så kanske det är dags...? Speciellt om man verkligen känner så. Då är det väl bara att säga det.... Eller?
Jag får inte dom orden över mina läppar.

Man hamnar i en situation av total närhet och intimitet och man känner det med kropp och själ, och man tänker, att nu om någon gång är väl den perfekta stunden att säga...... Ja, ni vet... Man tar mod till sig...... Och sen får man tunghäfta.
Hjälp mig någon! Som sagt, jag gör det med kropp och själ, men varför kan jag inte säga det till honom?
På något sätt är jag rädd att skrämma bort honom, men det konstiga är att i vissa situationer så känns det som om han tänker samma sak, att han inte vågar säga det. Men det är klart.... Ingen vill väl vara först --> total sårbarhet.

Snälla, om någon därute har något tips eller några lugnande ord....... Jag behöver er hjälp...

Förutom att denna blogg kommer att handla om mina bravader så har jag en känska av att "vi" kommer att nämnas ganska mycket, eftersom att "vi" är det viktigaste för oss.
Därav temat på denna sida oxå. ;)

Så var då helgen över och man är tillbaka i vardagen, och det känns även som att man är tillbaka i nutiden.

Helgen spenderades i Flarken/Korssjön, ca 2,5 mil utanför Robertsfors hos Fredriks föräldrar. Det var helt underbart att få tillbringa en så fantastiskt solig helg ute på landsbygden. Det var nu tänkt att jag skulle göra min debut som skogsarbetare (vilket jag nu i efterhand tycker vart en väldigt bra debut!).

På fredagkvällen hanns det inte med så mycket. Lite fika och lite prat, då vi kom dit ganska sent efter att ha varit och tittat på innebandy (IKSU-IBK Falun, semifinal 2). Klockan hann bli runt 12 när det sas godnatt och alla kröp till sitt.

Lördag morgon började underbart med FÅGELKVITTER! Någonting man inte är alldeles för bortskämd med när man bor i stan. Efter uppstigning följde mycket och god frukost. Mat i magen behövs om man ska leka lumberjack hela dagen. Vi kom iväg till Fredriks hus i Korssjön runt kl 14.00, och sen följde 4 intensiva timmar av mestadels timmerdragning. SÅ SKOJ! =D



Fram på kvällen blev det god middag till mycket spännande ishockey på radion, senare lite kortspel (poker och plump) och vi stupade i säng runt 01.40.

Söndagen gick i lite lugnare mak (i alla fall för mig, då jag har varit sjuk sen i tisdags, och vi då kom på att det kanske inte vore så jättesmart om jag jobbade så svetten lackar) med krattning och rensning av vinbärsbuskar.
Middag blev det också innan vi packade ihop och begav oss tillbaka mot Umeå.

Sammanfattningsvis en underbar helg på landet i gummistövlar och jord upp till armbågarna. =D

Vissa dagar är det som att ett ljus går upp för en om ens livssituation eller annat..

Jag har insett nu att jag kan inte leva kvar i det förflutna och ta alla andras sorger på mina axlar när jag ändå inte kan göra bördan lättare för dom..

Så nu har jag gjort ett val.
Det här är den första dagen på resten av mitt liv.
Välkommen att följa med mig på resan!